Smalspåret Jenny – Virserum

FIL_6289

Vård och underhållsplan för 10 mil smalspårig järnväg.

Utförd tillsammans med Daniel Ljunggren. Teknisk besiktning av spår utförd av InfraNord.

Kund Kalmar Länsstyrelse

Utfört under anställning hos Fredriksson arkitektkontor.

Smalspåret Västervik-Hultsfred-Virserum

Smalspårets första del, Hultfred-Westerviks Jernväg, HWJ öppnades 16 november 1879. Järnvägen sammanband Västervik med Hultsfred och stambanan. Den fick omedelbart stor betydelse för industrierna i Ankarsrum och Gunnebo.

Den västra delen av nuvarande byggnadsminnet började byggas runt år 1890, som en bana från från Växjö och Klavreströms bruk mot nordväst. Industrierna i Virserum önskade vara med i transportsystemet och bandelen mellan Åseda och Viresrum öppnade 1911. P.g.a. första världskrigets utbrott och depressionen kom det att dröja innan den sista delen upp till Hultsfred byggdes. Den sista sträckan, vilken sammanband Växjöbanan med HWJ började uppföras 1919. 6.

1939 beslutade riksdagen att de privatägda järnvägarna kunde ansöka om att övertagas av staten. Att låta det lokala lilla järnvägsbolaget gå upp i SJ var ett intressant erbjudande för många småbanor, då de ofta hade en ansträngd ekonomi. Genom att gå upp i det statliga SJ kunde man förutom tillgång till medel för drift och upprustning få en enklare tillgång till ett större transportnät under en operatör. Syftet med ägandet av banorna var ofta inte ekonomi, utan transportmöjligheter.

NVHJ fortsätter dock en tid som enskilt bolag. Under 1940-talet moderniserade NVHJ bland annat stationerna i Ankarsrum och Totebo.

1941 övertogs Växjö-Åseda-Hultsfreds järnvägar av SJ. NVHJ fortsatte dock att utvecklas under egen flagg, och år 1944 öppnades hållplatserna Gnötteln och Fagersand.

Först år 1949 överlät man dock slutligen NVHJ på SJ. SJ utförde omedelbart stora moderniseringar och under ett decennium efter övertagandet 1949 skapades stora delar av det smalspår vi kan uppleva idag.

Vid denna tid rationaliserade SJ och landsvägstrafiken fick ta över den roll många lokala småbanor hade haft. De linjer som var ekonomiskt bärkraftiga breddades till normalspår. Till slut var linjen Växjö-Västervik den enda smalspåriga linjen med persontrafik inom SJ.

Man kan ana SJ:s svårigheter med smalspåret. Sträckan Västervik-Hultsfred var svår och kostsam att bredda då den var anlagd med många kurvor och smala skärningar genom ett kuperat landskap, som inte enkelt kunde anpassas till normalspårstrafik. Samtidigt var banan viktig ur regional transportsynpunkt. Vägnätet inåt landet från Västervik var undermåligt och en eventuell busstrafik skulle få betydligt längre restider än rälsbussarna. Detta innebar sammantaget att den i mitten av 1970-talet tämligen omoderna smalspårstrafiken fick leva vidare med sina rälsbussar och diesellok från 1950-talet. Med tiden blev banan allt mer museal, även om den var i full drift.

Nedläggning?

Under 1980-talet fick länstrafiken ett allt större ansvar för de regionala persontransporterna. Länstrafiken var inte intresserade av att driva Smalspåret som betraktades som otidsenligt. Länstrafiken prioriterade busstrafik istället för tågen. Den 19 augusti 1984 lade SJ ner persontrafiken på hela sträckan Växjö-Västervik (Jenny) enligt regeringens beslut, trots omfattande lokala protester. Godstrafiken fortsatte ytterligare något år.

Det som hade hunnit hända var att smalspåret hade fått kultstatus och charmfaktor. De gamla rälsbussarna som gungade fram genom skogen var närhistoriska nostalgiupplevelser. Därmed kom det att uppmärksammas att den bana som inte hade moderniserats på allvar sedan 1950-talet hade överlevt sig själv och gått direkt från normal drift till kulturhistoriskt intresse, möjlig att nyttja för upplevelseindustri och som museibana. Redan i samband med nedläggningen startade föreningen ”Rädda Smalspåret” och en organisation för att bedriva museitrafik växte fram.