Under 2018 utförde Wilund arkitekter och antikvarier en omputsning av östra delen av Asks kyrka på uppdrag av Borensbergs pastorat. För omputsningen togs ett egenproducerat kalkbruk fram, tillverkat av lokalt bruten kalksten, bränd på plats i en för ändamålet specialbyggd kalkugn.

Vill du läsa mer om kalkbränningen, klicka HÄR.

Ask kyrka är en östgötsk östtornskyrka från 1100-talet. En östtornskyrka har tornet över koret i öst, istället för att ha tornet över vapenhuset i väst. Denna typ av kyrka tros ha sitt ursprung i kyrkor kopplade till stormansgårdar eller liknande anläggningar. I vissa östtornskyrkor har spår hittats efter särskilda gallerier i tornet, med sikt mot högkoret. Dessa gallerier kan ha använts av gårdsherrskapet som en privat loge. Den bekante restaureringsarkitekten Erik Lundberg har skrivit en uppsats om medeltida östtornskyrkor i Östergötland. I detta landskap finns förutom Ask två bevarade medeltida östtornskyrkor, Källstad och Ödeshög. I Källstad är dock endast tornet bevarat, och Ödeshögs kyrka är mycket kraftigt ombyggd runt 1900. Förutom i Östergötland finns fyra medeltida östtornskyrkor i Uppland och en på Öland. Möjligen kan även Söderala kyrka i Hälsingland och Ramdala kyrka i Blekinge föras till denna kategori.

Åtgärdens syfte var att reparera den östra tornfasaden på Ask kyrka. Fasaden hade problem med nedfallande puts och rödalger. Fasaden undersöktes vid ett flertal tillfällen under våren 2015 samt från skylift i juni 2015 av Hanna Menander, byggnadsarkeolog och Paul Wilund.

Fasaden har haft återkommande problem av liknade slag. Det finns troligen flera samverkande skäl till att putsen faller av tornet. Den grundläggande orsaken är troligen tornets form i kombination med det takutsprång som spiran från 1745 har.

Ett annat skäl är material och utförande på de putsningar som skett. Dels så har putsningarna skett med en bred materialpalett, de genomförda undersökningarna visade att det låg svagare skikt mellan starkare skikt. På fasaden återfanns minst 5 skikt puts av olika typ. Vi noterade även att påslag har gjorts direkt på kalkavfärgning och på puts som inte rivits vilket ger dålig vidhäftning.

Tornet står ouppvärmt och det har inte ens genomströmning av tidvis värmd luft från kyrkorummet p.g.a. den exteriöra torndörren. Fuktig luft kondenserar på tornets kalla murar på insida och utsida sommartid. Detta förhållande har delvis ändrats sedan torndörren flyttats från kyrkorummet till sydfasaden år 1736. Det noteras dock ingen fukt eller påväxt inne i tornet.

Muren konstaterades vara utförd av kalksten och ett hydrauliskt kalkbruk som var gulfärgat och extremt hårt, så hårt och homogent att det närmast liknar en natursten. Våra undersökningar visade att ur teknisk synpunkt så var det endast det understa skiktet som har förutsättningar till en god vidhäftning till underliggande skikt. För att åstadkomma en puts med god vidhäftning och ett kontrollerat resultat bedömdes det vara nödvändigt att knacka rent tornfasaden ner till muren.

Då kyrkan är ovanlig i sin art och med ett mycket högt kulturhistoriskt värde bedömdes det även vara motiverat att ta fram en kalk producerad av lokal kalksten. Detta förutsågs ge ett bruk liknande det som tornet uppfördes med ursprungligen.

Avfärgningen bedömdes kunna utföras med en köpt traditionell kalkfärg av svensk tillverkning.

Efter resning av ställning nedknackades putsskiktet på tornets och sakristians västfasader. Efter inspektion på plats togs beslut att inte putsa om koret då putsen på denna del var i relativt gott skick. I stället tillkom ytor på tornets övriga tre sidor där puts med dålig vidhäftning togs ner partiellt.

Nedknackningen skedde huvudsakligen med elektrisk bilhammare.

Efter nedtagning av putsen så karterades murverket av byggnadsarkeologer och ett ortofoto upprättades över hela tornmurens västra sida.

Den renknackade muren synades och partier med skadad murverk eller skadade fogar åtgärdades. De största skadorna i murverket iakttogs vid takfoten till de nedre sidotaken på tornet. Med det förekom flera partier där murbruk helt saknades mellan murstenarna och det förekom hål genom muren rakt in till tornet.

Efter ilagningar putsades tornet på traditionellt sätt. Murarna valde dock en annan släckningsmetod än den utprovade och våtsläckte kalken i tunnor innan beredning till bruk. Bruket blandades med ballast till önskad konsistens, och som ett medeltal var blandningsförhållandena ungefär 1:1,2 – 1:2.

Omputsning med det egenproducerade bruket.

Taktäckningar och hängrännor sågs över. Takspån av tjärad kärnfuru, hängränna av urholkad granstock lika den befintliga.

Kyrkan från söder efter omputsning.

Detalj av tornets omputsade fasader. Notera takfallen med nytjärade kyrkspån.