Före elektricitetens intåg saknade de flesta kallvindar fasta belysningsanordningar. Ljuskälla fick man ta med sig själv upp på vinden. I bästa fall kunde det finnas takfönster eller takkupor för att släppa in lite dagsljus.

Hade byggnaden ett traditionellt tegeltak med takpannor på öppen läkt kunde man dock på ett ganska enkelt sätt ordna lite ljusinsläpp. Med jämna mellanrum satte man då in en takpanna av glas istället för tegel, och så kom lite dagsljus in.

Vid en takomläggning av manbyggnaden på en herrgård i Södermanland nyligen, där Paul Wilund från Wilund arkitekter medverkade som antikvarie och projektör, saknades ett antal glastakpannor. Dessa visade sig svår att hitta, vare sig begagnade eller nyproducerade som passade med det befintliga teglet kunde uppbringas.

Efter en del efterforskningar visade det sig att legendariska N.P. Ringström Glasmästeri i Stockholm kunde specialtillverka ett antal glastakpannor.